malinsgravidblogg.blogg.se

23 årig mamma som bor i Strömsholm.

Förlåt

Allmänt, min vardag Permalink1
Hej på er! Måste be om ursäkt för den dåliga uppdateringen, man hinner inte med så mycket mer än att vara mamma just nu. Trodde inte att det var någon som kikade in här längre, men jag kollade statistiken och insåg att jag hade fel. Hur är livet då? Underbart men jobbigt på samma gång skulle jag säga. Det är världens omställning i livet att få barn. Trodde jag var berädd på det, men förstod nog inte var som väntade. Idag är lilltjejen 18 dagar gammal och allt börjar kännas mycket bättre. Man har lärt sig så himla mycket på dessa dagar, mer än vad jag lärt mig det senaste året typ.. Jag har gått från att aldrig ha hållt i en bebis till att kunna byta blöja i sömnen. Nu måste jag byta blöja och klä på henne en pyjamas. Ville bara kika in och be om ursäkt att jag inte uppdaterar. Ska försöka bli duktigare att skriva om vad vi pysslar med i fortsättningen. Om någon är intresserad av att läsa det såklart?:) 

Första tiden med bebis

Allmänt Permalink0
Hej! Har varit påväg att skriva inlägg flera gånger, men det har alltid runnit ut i sanden av någon anledning. Vart ska jag börja nudå? Tiden på BB orkar jag ärligt talat inte skriva om för den var ganska jobbig.. Amningen krånglade lite så plutten gick ner lite för mycket i vikt. Nu fungerar iallafall amningen bra och hon har redan gått upp så hon väger 4,2 kg, wiho! Det var sjukt skönt att komma hem från BB iallafall. Tror vi har varit hemma i en vecka nu ganska precis. Hon är alltså 10 dagar gammal idag:) Måste börja med att säga att jag är så himla stolt över våran lilla tjej. Hon är så fin och go på alla vis, älskar henne redan mest i hela världen! Dock är det sjukt jobbigt att bli mamma också. Jobbigare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Det man önskar sig mest av allt är typ att få sova. Man har hört att småbarnsföräldrar knappt hinner ta en dusch, och det är faktist sant. Det enda hon gör är att skrika, sova, äta och bajsa. När vi ska sova vägrar hon ligga i sitt babynest, hon vill känna min kroppskontakt hela tiden, så det gör att hon måste sova brevid mig eller på mig. Egentligen ville jag att hon skulle sova i sitt egna babynest, för hennes egna säkerhets skull, men ingenting blir som man tänkt sig med en bebis i hemmet. Vill inte verka gnällig, är så otroligt tacksam över att ha fått en sån fin dotter, skulle göra precis vad som helst för henne. Men sanningen är att det är otroligt jobbigt att få barn också. Helt plötsligt har man ansvar över ett helt liv, och när man dessutom är sprängfylld med hormoner är det lätt att falla till gråt ibland. Jag hoppas och känner att allt blir lättare ju mer dagarna får gå. Nu blev det här också ett grötigt inlägg. Men det är som sagt ganska grötigt i huvudet på mig nu också. Älskar iallafall vår lilla tjej oändligt mycket. Vår lilla Ida<3



Förlossningsberättelse

graviditeten Permalink2
Hej på er! Nu var det ett tag sen jag skrev och under denna tiden har jag varit upptagen med att föda barn. Trodde verkligen aldrig att dagen skulle komma, men det gjorde den. Natten mellan Tisdag och Onsdag började jag känna nånting som jag aldrig känt förut. Det liksom värkte i ryggslutet på ett annorlunda sätt än tidigare, mer regelbundet också dessutom. Laddade ner en App utifall det var värkar och började klocka dem. 10 minuter exakt var det mellan värkarna och jag kunde inte sova en blund den natten. På morgonen väckte jag Andreas och berättade att jag ville ringa in till förlossningen för att eventuellt få komma på en kontroll. En kontroll fick vi och den visade att jag hade lite regelbundna värkar, dock så ska dem vara mycket tätare för att man ska få skrivas in. Hon kollade även tappen som var öppen ca 3 cm och hade börjat mogna. Åkte hem igen med lite värktabletter för att jag skulle försöka få mig lite sömn. Tabletterna hjälpte inte ett dugg så vi fick åka tillbaka på ännu en kontroll på Onsdag kvällen. Läget var fortfarande oförändrat, men vi blev erbjudna ett rum så jag kunde få en så kallad "sovdos" (morfin). Morfinet hjälpte litegrann, men låg iallafall vaken hela natten pga värkarna. Morgonen därpå så var fortfarande tappen öppen 3 cm, därför blev vi hemskickade. När vi kom hem på Torsdag morgon så fick jag väldigt ont direkt. Låg på sängen och fick anstränga mig genom varje värk. Klockade värkarna som nu kom med ca 6 minuters mellanrum. Vi åkte in igen för jag var stensäker på att jag hade öppnat mig mer, men det hade jag såklart inte.. Började gråta därinne pga att jag hade ont och läget kändes hopplöst. Dem erbjöd mig morfin och sovplats på kvinnokliniken (man måste vara öppen minst 4cm för att få tillhöra förlossningen). Andras åkte hem igen och jag åkte upp och la mig på kvinnokliniken. På kvinnokliniken var jag i ca 4 timmar med värkar som knappt gick att hantera. Stod vid ett fönster och tog mig igenom värkarna som nu kom med ca 4 minuters mellanrum. Klockan blev mycket och det skulle precis bli dags för mig att få en sovdos. Ska jag vara ärlig så längtade jag efter sömn pga smärtan. Andreas ringde mig och sa att han ville att jag skulle bli undersökt innan jag fick sovdosen. Det var tur att han ringde för det visade sig att jag var öppen 6 cm med buktande hinnor. Hade han inte ringt så vet jag inte hur det hade blivit. Blev direkt nerkörd till förlossningen och fick ett rum där. Måste säga att jag var stolt över mig själv att ha öppnat mig till 6 cm utan smärtlindring och utan sällskap iöverhuvudtaget. Direkt när jag fått ett rum så fick jag byta om och berätta vad jag tänkt mig för smärtlindring. Hade bestämt mig för att endast prova med lustgas och inte ta ryggmärgsbedövningen. Detta var ungefär nio på kvällen. Andreas kom in och där satt jag på en pilatesboll med en piggelin i handen, hur nöjd som helst var jag! Lustgasen kändes som rena himmelriket jämnfört med hur jag haft det innan. Timmarna gick och jag öppnades cm för cm. Vid 7-8 cm började det göra riktigt ont och jag fick skrika mig genom värkarna som nu kom hela tiden. Lustgasen hjälpte mindre och mindre. På morgonen vid kanske 5 tiden så var jag öppen 10cm, dock hade inte vattnet gått än så dem fick ta hål på hinnorna. Direkt efter dem tagit hål så började jag känna ett helt annorlunda tryck neråt. Hela kroppen började säga åt en att trycka på. Tyckte det var läskigt att trycka på till en början..det kändes verkligen som att man skulle bajsa på sig eller att nånting skulle flyga ur en, så enkelt gick det självklart inte. Trodde aldrig att man skulle behöva "ta i" så mycket för att få ut en bebis, men det behövde man verkligen. Det är verkligen någon slags urkraft som tar över i en. Ibland kändes det knappt som man "behövde" göra nånting själv, det sitter liksom i kroppen och sker automatiskt. Efter ungefär 2 timmar av krystande så kom hon ut. 53 cm lång och 3954 gram tung. Det låter ganska mycket med nästan 4kg, men hon ser verkligen ut som en liten plutt. Allt detta hände alltså natten mellan Torsdag och Fredag. Idag är det Söndag och vi blir kvar på BB en natt till, men det får jag skriva om i ett senare inlägg. Känner att detta förlossningsbrev kanske blev lite luddigt, men det är lite så det är att föda barn. Det är så starkt men samtidigt är det som man befinner sig i en dimma. Vet att jag tänkte att jag aldrig mer kommer vilja föda barn, men dem tankarna försvann ganska direkt. Det är så häftigt! Och ja, det gör så ont att det inte ens kan beskrivas, men det är det värt tusen gånger om. 


Till top