Det värsta med att vara gravid
Okej, ni som är känsliga mot att höra ordet "mens" kan sluta läsa nu direkt. Vet att vissa är det, framförallt pojkar, killar och män. Nu ska jag skriva ett inlägg om de absolut värsta med att vara gravid. Kan börja med att berätta att jag haft ett missfall en gång tidigare, i början av detta året. Allt gick så snabbt så man hann knappt reagera. Fick veta att jag var gravid och bara några dagar efter kom missfallet. Var alltså bara i vecka 6 då ungefär. Det kom ju som en chock för både mig och Andreas. Vi visste inte ens om vi var redo för ett barn. Hade inte ens tänkt i dem banorna liksom. Iallafall så blev det ju som det blev. Det var väldigt jobbigt när det hände pga att man blödde väldigt mycket. Men kanske var det lika bra? Känns helt sjukt att skriva så, men då hann vi gå under sommaren och reflektera. Så nu när jag blev gravid igen kändes det bara helt rätt.
I början av denna graviditet blödde jag en del. Det var väldigt påfrestande. Fick göra två stycken tidiga ultraljud för att se var blodet kom ifrån. Som tur är kom det inte ifrån livmodern eller bebisen. Blodet kom ifrån min livmodertapp, den är tydligen väldigt känslig. Var sjukt jobbigt iallafall! Man ska ju inte blöda när man är gravid, men man kan faktist göra det utan att det är någon fara. Speciellt i början när allt är nytt för kroppen. Skulle det vara missfall så känner man oftast det, det kan göra ont och då är det MYCKET blod som kommer.
Hur är det nu då? Jo blödningarna slutade (peppar peppar) i vecka 11 ungefär. Det var som om någon tryckte på en knapp så slutade det. Känns otroligt skönt! Men jag är fortfarande väldigt rädd för missfall. Jag går inte direkt runt och tänker på det, men det ligger en oro i bakhuvudet hela tiden. Nu har vi ju fått sett lilla bebisen ligga och röra på sig, 10 cm lång är den. Skulle vara så brutalt hemskt att mista lillen nu, man börjar ju tycka om den mer och mer hela tiden. Usch, det skulle verkligen vara fruktansvärt. Jaja, man ska inte tänka på det, förhoppningsvis ska allt gå bra! Allt har ju sett bra ut hittills:) Nu får vi vänta tills ultraljudet i vecka 17-18. Då kan man eventuellt också få veta könet. Det vill vi! Allt blir nog mer verkligt då. Jag, mamma och Andreas tror att det är en tjej. Ska bli så himla spännande att verkligen få veta sen.
Nu måste jag borsta tänderna och springa till bussen, Ska åka och jobba. Ha en bra dag! 